But I'll wait for the day you will see, you can't say no to me
Igår var jag på plats på Debaser Slussen för andra gången denna vecka. Rasmus Kellerman var det som skulle spela, och efter att på söndagskvällen, då jag satt i en förort till Stockholm och egentligen ville befinna mig i Glasgow, lyssnat igenom hans skiva the 24th några gånger så bestämde jag mig för att gå. För att överleva så behöver jag helt enkelt ha bra spelningar att se fram emot.
Kom dit strax efter åtta, min kamrat köpte mig en red stripe och jag hade nästan kunnat befinna mig i Glasgow om jag bara blundade. Vid nio gick Rasmus upp på scenen och lokalen hade hunnit bli ganska så full vid det laget. Med sig hade han en karl på elgitarr och så var det han och en akustisk gitarr. Han började konserten med att spela låten 24th och det var verkligen stämningsfullt. Han spelade några "riktigt gamla" Tiger Lou låtar som han själv uttryckte det, bland annat Last night they had to carry me home. Finast på hela konserten var just en Tiger Lou låt You can't say no to me. Finns inte att lyssna på Spotify men klicka på play nedanför så kan ni höra den.
Gillade verkligen starkt detta avskalade sätt att framföra låtarna på, och lyssnar man på skivan the 24th så låter det ungefär så också.Han verkade verkligen tacksam över alla som kommit och när konserten var slut tackade han så mycket för han fått dela denna fina stund med oss.
Kom dit strax efter åtta, min kamrat köpte mig en red stripe och jag hade nästan kunnat befinna mig i Glasgow om jag bara blundade. Vid nio gick Rasmus upp på scenen och lokalen hade hunnit bli ganska så full vid det laget. Med sig hade han en karl på elgitarr och så var det han och en akustisk gitarr. Han började konserten med att spela låten 24th och det var verkligen stämningsfullt. Han spelade några "riktigt gamla" Tiger Lou låtar som han själv uttryckte det, bland annat Last night they had to carry me home. Finast på hela konserten var just en Tiger Lou låt You can't say no to me. Finns inte att lyssna på Spotify men klicka på play nedanför så kan ni höra den.
Gillade verkligen starkt detta avskalade sätt att framföra låtarna på, och lyssnar man på skivan the 24th så låter det ungefär så också.Han verkade verkligen tacksam över alla som kommit och när konserten var slut tackade han så mycket för han fått dela denna fina stund med oss.
The diamond church street choir
Peppar inför min final här i New York i morn kväll med att kolla på en av de bästa Gaslight låtarna från Glasgow spelningen. Imorn 8 pm min tid, 2 am er tid börjar det hela på Radio City Music Hall, då kommer jag vara peppad till tusen!
The Tallest Man On Earth, Webster Hall, New York.
När jag anländer till Webster Hall möts jag av en enormt lång kö. Pinsamt, tänker jag, att vi i Sverige inte uppskattar honom som dom gör här. När förbandet gått av scenen och dett gått omkring tjugo minuter spelas plötsligt Kär i en ängel på högsta volym. Är bara jag som står och sjunger med. Sedan släcks ljuset, introt Försent för Edelweiss startar och jag tror för en stund att det är Håkan och inte Tallest man jag ska se. Men sedan kliver han på scen, iklädd en vit tröja med texten Leksand Dalarna i stora blå bokstäver och ber teknikern stänga av Försent för Edelweiss. Bakom sig har han en stjärnhimmel. Allt känns väldigt mäktigt, här är jag alldeles ensam i New York och ser en man som härstammar från samma landskap som jag. Webster Hall kan närmast liknas vid Tyrol i Stockholm, dock är New Yorks version mäktigare och större. Enligt Tallest själv har han aldrig spelat på en större inne scen. Att han är nervös märks inte fören han ber om ursäkt för att han spelade den senaste låten lite för fort. Han startar med något jag tror är en ny låt, Pistol dreams, Love is all och The wild hunt rivs av tidigt. Efter Love is all är det dags för King of spain som Kristian säger handlar om samma sak som den tidigare bara att den låter gladare. Många låtar hinner han med men han utelämnar It will follow the rain som är en favorit. Spelningen håller på i mer än en timme och när Kristian utelämnar ord och meningar fyller stora delar av publikhavet. I mitten av spelningen frågar en i publiken vad det egentligen står på hans tröja, bra fråga säger Kristian, jag gillar att du frågar det och inte frågar om jag vill gifta mig med dig. Han berättar att det är hans hemstad som han besökt alldeles för lite på sistone och även fast han älskar New York saknar han Leksand. Han berättar att han spelat in en ny EP som finns till försäljning vid merchbordet och att utsikten från hans kök pryder framsidan, så vill vi se hur det ser ut där han bor ska vi kolla in det. Innan han går av scenen för första gången avslutar han med en duett med Jaw Lesson. Jag går bakåt i lokalen hör en karl skrika bra Kristian, åh fint en svensk tänker jag. Visar sig att han är från Göteborg, gör någon form av praktik inom musik i brooklyn och att han inte kände till Tallest förut. Det var hans amerikanska kollega som fått hit honom. Självklart börjar vi prata om Håkan och hur fint det var när Håkan låtarna satte i gång och även han tycker det är märkligt att Sverige inte uppskattar honom i samma utsträckning som Usa gör. Har bara $9 på mig och när han frågar om jag vill med på nån klubb som spelar dubstep tackar jag nej. Dubstep är inte min grej och pengarna vill jag lägga på Tallest EP. Trots att Kristian var grym på scen, för det var han verkligen, var Mystey Jets på Mercury Lounge magiskare. För att scenen var perfekt, för att Serotonin är the cd of the year so far, för att det var första spelningen i den här stan och för att det bara finns en Blaine Harrison.
This is what I've been waiting for
Såg Mystery Jets igår på Debaser Slussen i Stockholm. Det var en mycket fin spelning och ganska så annorlunda från de två tidigare konserter jag varit på med dem i år. Skillnaden var att de mestadels spelade låtar från skivan Serotonin som släpptes i juli och som enlig mig är en av de bästa skivor som släppt i år. Tycker att Mystery Jets skivor bara blir bättre och bättre för varje skiva och den nyaste är verkligen somsagt grym.
De inledde hela konserten med Alice Springs som också är öppningsspåret på skivan och sedan fortsatte de att spela låt efter låt som man ville höra. Bästa låtarna var Serotonin och Waiting on a miracle. Den enda låt jag kände att spelningen saknade var Half in love with Elizabeth. Möjligtvis It's too late också. Tidigare har Blaine varit min favorit men för varje gång jag sett de live har jag fallit mer och mer för gitaristen och andra sångaren William. Han ser alltid så glad ut och hans leende gör att man totalt smälter. Han injöd alla till efterfest efter konserten på Pet sounds och sen så sa han How come all the places in Sweden are named after songs? You should name one after a Mystery Jets song. och så sa han något i stil med That will never happen, och då sa Blaine Maybe when we're older William, vilket jag tyckte var himla fint.
Det var ganska så mycket folk på spelningen och de verkade överraskade av att de var just det för att de aldrig varit i Stockholm förut och inte visste om deras senaste skiva var släppt i Sverige än. De sa att de verkligen gillade Stockholm och de lovade att komma tillbaka så det hoppas jag verkligen att de gör.
De avslutade hela konserten med att spela Behind the bunhouse precis som de avslutat de jag sett tidigare med dem och det var så himla fint och stämningsfullt. Älskar liksom hur låten live först är jättelugn och sen byggs upp för att i slutet explodera. Till min stora förvåning blev det tre extranummer också: Flakes, Dreaming of another world och Loorna Doone som var sista sista låten och det var också en helt magisk avslutning.
Ni som inte kunde vara där borde kolla på klippet nedan då de spelar låten Serotonin under The serotonin sessions. Fler låtar från det hittar ni på Youtube.
(alla bilder är det jag som fotat)
De inledde hela konserten med Alice Springs som också är öppningsspåret på skivan och sedan fortsatte de att spela låt efter låt som man ville höra. Bästa låtarna var Serotonin och Waiting on a miracle. Den enda låt jag kände att spelningen saknade var Half in love with Elizabeth. Möjligtvis It's too late också. Tidigare har Blaine varit min favorit men för varje gång jag sett de live har jag fallit mer och mer för gitaristen och andra sångaren William. Han ser alltid så glad ut och hans leende gör att man totalt smälter. Han injöd alla till efterfest efter konserten på Pet sounds och sen så sa han How come all the places in Sweden are named after songs? You should name one after a Mystery Jets song. och så sa han något i stil med That will never happen, och då sa Blaine Maybe when we're older William, vilket jag tyckte var himla fint.
Det var ganska så mycket folk på spelningen och de verkade överraskade av att de var just det för att de aldrig varit i Stockholm förut och inte visste om deras senaste skiva var släppt i Sverige än. De sa att de verkligen gillade Stockholm och de lovade att komma tillbaka så det hoppas jag verkligen att de gör.
De avslutade hela konserten med att spela Behind the bunhouse precis som de avslutat de jag sett tidigare med dem och det var så himla fint och stämningsfullt. Älskar liksom hur låten live först är jättelugn och sen byggs upp för att i slutet explodera. Till min stora förvåning blev det tre extranummer också: Flakes, Dreaming of another world och Loorna Doone som var sista sista låten och det var också en helt magisk avslutning.
Ni som inte kunde vara där borde kolla på klippet nedan då de spelar låten Serotonin under The serotonin sessions. Fler låtar från det hittar ni på Youtube.
(alla bilder är det jag som fotat)
På andra sidan havet.
Syster har redan sett Mystery Jets ikväll, på andra sidan Atlanten har kvällen precis börjat och inom en snar framtid kliver The tallest man on earth på Webster Halls scen.
På andra sidan havet är ölen dyrare än på Debaser.
Shout out louds på King Tuts i Glasgow
Efter ett förband som hette Plants and animals(som var helt okej, men inget jag skulle betala pengar för att se igen) gick äntligen Shout out louds upp på scen någongång stax efter klockan tio i fredags. Jag var redan innan grymt taggad och de började hela konserten med att spela 1999. Låtlistan var bra men alldeles för kort så jag saknade 100°, Play the game, You're dreaming, Show me something new och Wish I was dead. De spelade ganska många låtar från Our ill wills skivan och extranummret bestod av Please, Please, Please och Walls och under den förstnämnda exploderade publiken och alla stod och sjöng och dansade med vilket var sjukt fint. De spelade även The comeback från deras första skivan vilket också fick publiken att fullständigt jubla. Bäst tyckte jag Normandie och Too late too slow var. Normandie är en av mina absoluta favoritlåtar och var inte alls beredd på att höra den så när den väl kom så stod jag nästan i tårar. Too late too slow har varit soundtracket till mina sista dagar i Glasgow och därför var det sjukt fint när de spelade den då jag kände att dessa rader stämde så perfekt in på mig just då.
Wait...did you tell me to fight the power
the go and call me a coward?
Hey, if I'm the one that wants to stay
then why do I got my suitpack packed this way?
Sen var givetvis Impossible och Hard rain helt magiska. Kul att se dom på ett sån grym lokal som King tuts som är så lite så man får känslan av en trång klubbspelning. Dock vet jag inte om jag kan säga att den här spelningen var lika bra som den på Peace and love i somras, kan inte riktigt sätta fingret på varför, men då var alla låtar en fullständig explosion och så spelade de ju 100°. Men helt klart en grym spelning och ett fantastiskt avslut på mitt år i Glasgow.
Köpte skivan Work efter spelningen och det var någonslags deluxe version av den med bounusspår i form av en demo version av Show me something new och en ny låt som heter Well schooled. Sen var det en extraskiva med videorna till Fall hard, Walls, Four by four och en minidokumentär om arbetet med att göra skivan Work. Vet inte om den går att få tag i i Sverige för det verkar vara den europeiska versionen av skivan tyvärr.
I'm working on my backwards walk
Har just varit tvungen att lämna något jag älskar så oerhört och gråtit massvis idag. Och jag som inte brukar inte gråta mycket. Igår var jag och såg Shout out louds i Glasgow och det var så himla fint, laddar upp bilder och skriver mer om det imorgon. Har inte sovit sen igår morse och hela dagen har jag haft Frightened rabbit med My backwards walk på repeat.
It's in your eyes, Manhattan sky
På Starbucks på Broadway där jag sitter och surfar gratis ser jag att även Molotov Jive valt att tillägna den här staden en låt. Låten heter kort och gott Manhattan.
Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen, New York har någonting för alla.
Kan inte infoga youtube klipp eller länkar från min iphone så ni får istället skriva in molotovjive.blogspot.com i era webbläsare för att höra ytterligare en låt om staden som har allt som jag inte alls känner för att lämna om en dryg vecka.
Tiger Lou blir Rasmus Kellerman
Tiger Lou finns inte längre utan Rasmus Kellerman har börjat göra musik under sitt eget namn kort och gott. Skivan the 24th släpptes i maj och finns att lyssna på på Spotify. De 29 september spelar han på Debaser Slussen i Stockholm och följande finns att läsa på debaser.se om hans nya projekt:
Det var den 19 april 2009. Tiger Lou var ett band utan riktning, Rasmus Kellerman en sångare på väg att tystna. På bara fem år hade han Kellerman tagit sitt Tiger Lou så långt han kunde. Den senaste skivan – ”A Partial Print” – var konceptet uttänjt till sitt maximum. Nu visste han inte riktigt vart han skulle ta vägen.
– Jag kände mig väldigt uttömd. ”A Partial Print” var det mest fulländade och genomarbetade verk jag någonsin skapat, men när skivan gavs ut kändes det väldigt tomt. Jag hade nått min gräns. Vad skulle hända nu? Tiger Lou åkte ut på vägarna för att utmana sig själva och utmana sin publik. ”A Partial Print” framfördes från början till slut utan större avvikelser – tills turnén nådde Köln den där aprilkvällen och vägen plötsligt svängde. Som en bröllopspresent till sin syster och hennes blivande make gick Kellerman ensam upp på scenen med sin gitarr och spelade ”Talk of the Town” för dem. Tiger Lou stannade upp där och då. Rasmus Kellerman tog över istället.
– Jag hade inte spelat en låt själv inför publik på väldigt många år, och de fem minuterna ensam ute på scenen fick mig att inse hur stor saknad jag kände inför att spela naken, enkel och ärlig musik. Jag skulle börja om från början. Efter turnén skrev Kellerman omågende ”The Greatness & Me”, en låt som fungerat som katalysator för hela albumet ”The 24th”, en låt om att med åren tappa greppet om potentialen man haft som ung.
– Texterna kretsar till stor del om att bli äldre. Jag fyller 30 i år, och för första gången på 10 år finner jag mig själv i reflekterande tankar över det som passerat; mina upplevelser, åstadkommanden och misslyckanden. Vilka drömmar finns kvar? Är jag den person jag hoppats på, eller ens den person jag vill vara?
”The 24th” är en skiva fylld av de vackra melodier och starka berättelser som burit Tiger Lou framåt, men låter ändå inte som något Rasmus Kellerman tidigare gjort. ”The 24th” låter som en ung man med drömmar som är på väg att gå vilse – och som hittar sig själv igen ensam med en gitarr på scen en aprilkväll i Köln.
Text: Erik Niva.
Han skiljer själv på folk och på folk
Det är en mörk dag för Sverige idag i och med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och Alliansen fick mer procent än de Rödgröna. Så idag passar det perfekt att lyssna på Bilen Brinner med Florence Valentin som enligt Love själv handlar om Jörg Heider(som var partiledare för det högerextremistiska partiet BZÖ i Österrike som förde en invandrar och EU-fientlig politik) som omkom i en bilolycka 2008.
New life don't you turn your back on me, I'm not from around here you see
På fredag smäller det. Då kommer jag stå längst fram vid kravallstaketet på King Tuts i Glasgow och se Shout out louds. Hade sån tur att jag inte jobba å fredag kväll/natt heller så inget kan verkligen komma emellan. Ser fram emot det något enormt eftersom jag missade första kvarten av deras spelning på Peace&Love för att Markus Krunegår spelade då. Och skivan Work är en av de bästa skivorna som släppts i år och lokalen är perfekt storlek så det kan inte bli annat än kanon.
Mystery Jets @ Mercury Lounge
Mystery Jets skulle spelat två dagar i rad på Mercury Lounge i New York men på grund av "immigration issues" blev den första spelningen inställd. Istället fick jag vänta till den 15e september för att se bandet jag inte sett sedan november 2008 och vars senaste skiva, Serotonin, jag älskar.
Jag får gåshud och känner att jag lika gärna kan dö i morn när Mystery Jets efter två förband kliver på Mercury Lounges scen, vars lokal kan liknas vid Debaser Slussens i Stockholm, och inleder med Alice Springs. Deras brittiska engelska är så fin att man smälter. Efter Alice Springs följer låtar från både nya och gamla skivan och höjdpunkter under spelningen, som pågår i knappt en timme, är Melt och Miracle. För er som befinner sig i Stockholm är bandets spelning den 27e ett absolut måste. Ni märker att jag tyckte spelningen var magisk men jag befinner mig trots allt i städernas stad och här kan inget vara annat än just magiskt.
Where is music? What is happiness?
Ida är på besök i Glasgow och tillsammans med Annie så går vi från ställe till ställe och dricker öl på vad som känns som alla Glasgows pubar. Tennents dricker vi givetvis, för den kommer ju från staden, även fast den mest smakar vatten. När klockan slagit tolv och i princip alla ställen stänger förutom det stället vi alltid hamnar upp på, men vi vill inte att kvällen ska sluta som alla andra. Våran kompis, men mest Annies kanske, jobbar i en studio i stan och Annie frågar om vi får komma dit och hänga, men mest för att träffa honom. Vi går ner i en källare som aldrig tar slut av tunnlar och korridorer känns det som och han visar oss ett rum vi kan sitta i och vänta bland gitarrer, förstärkare och alla andra möjliga instrument och apparater. Vi sitter och diskuterar allt möjligt och har det ganska trevligt vi tre, och i rummet bredvid spelar våran kamrat upp och in igen samma textrad tillsammans med en annan karl.
Det visar sig senare att karln spelar i Twin Atlantic som tydligen var förband när vi såg Gaslight Anthem spela här i Glasgow. Jag har för mig då att jag tyckte att förbandet var ganska bra, men eftersom vi stod så långt ifrån hörde jag aldrig vad dom hette.
Därför tänkte jag idag tipsa om bandet Twin Atlantic, och speciellt låten What is light? Where is laughter? för den är ganska så bra måste jag medge. Och sångaren sjunger på sån bred skottska och det är så fantastiskt fint att det känns lite extra i hjärtat när man hör det. Videon till den låten går tyvärr inte att bädda in men här kan ni se den på Youtube.
Facit
Nu är Säkert!s andra skiva Facit släpps, och finns att lyssna på Spotify. Har inte hunnit lyssna något själv men ska göra det så fort jag hinner, vad tyckte ni?
På andra sidan Atlanten
Irrade runt i affärer i Soho i New York där allt var alldeles för exklusivt för mig med min vän och hör i en av dessa Tallest mans Love is all. Inte riktigt väntat och kanske ännu mindre den optimala miljön men känns som om den
27e på Webster Hall kan i vilket fall som helst inte kan bli annat än magi.
Allt du rör blir till moll
Såg Navid Modiri och Gudarna första gången live i ett tält på Hultsfredsfestivalen 2007 och det var redan då sjukt grymt. Kanske inget jag skulle lyssna på mycket i min mp3 just då men verkligen festivalpepp musik. vi var på den spelningen just för att vi hade hört Navid Modiri i radio en massor på P3 och tyckte han verkade vara sån cool människa, så självklart gick vi och såg han band. Älskar det faktum att det är göteborska han sjunger på! Sist vi såg dem var förra året på Peace&love fesvivalen och det var sjukt bra det med. Denna vår och sommar har jag lyssnat på låten Kung Midas med dem oerhört mycket, lyssna på texten så förstår ni varför!
Lite som kung midas Allt du rör blir till moll Men om du ramlar kommer jag ramla åt samma håll Spelar ingen roll vad du gör Ingen hade rört sig om du föll Jag vet det är tungt vännen Men det är lugnt vännen Ladda din iPod Ladda den med stråkar och med sorg Du kommer vara minst lika blå I Tokyo som i Göteborg Det spelar ingen roll kompis Vi ska åt samma håll kompis För vi har ingen koll kompis För allt du rör blir till moll Lite som kung midas Allt du rör blir till moll Men om du ramlar kommer jag ramla åt samma håll För det spelar ingen roll vad du gör Jag tror ingen hade rört sig om du föll Jag vet det är tungt vännen Men det är lugnt vännen Vakta din tunga Vakta den med pilbåge och med sköld (Du måste vakta med ditt liv) Tusen optimister kommer anklaga dig för stöld Du har inget val vännen Du fick höra det som barn vännen Jag vet precis hur du känner när (Jag vet precis) Allt du rör blir till moll Lite som kung midas Allt du rör blir till moll Men om du ramlar kommer jag ramla åt samma håll Spelar ingen roll vad du gör Ingen hade rört sig om du föll Jag vet det är tungt vännen Men det är lugnt vännen Det är här vi kliver av Det är här vi kliver av
Cause I'm yours to keep if you want to
Kollade för inte så länge sen på en av mina gamla favoritfilmer Festival. Har den på VHS, det är alltså så gammal den är, och såg den sist innan jag ens själv hade börjat åka på festival. Musiken i filmen är stundvis så himla bra. När En vän med en bil med Håkan spelas och man ser de i bilden på väg till festivalen då ryser jag varje gång.
Filmen fick mig att komma på att låten Yours to keep med Teddybears STHLM feat Paola är en sjukt bra låt, fast jag egentligen inte gillar Teddybears alls.
Plans you can't keep
Egentligen skulle jag både jobbat och gått på spelning ikväll, men det blev inget av det för jag var för sjuk tyvärr. Jobbet gör det mig inte så mycket, men spelningen gör mer ont att missa. Hade aldrig hört bandet innan men läste om Hold your horse is i 13th notes flygblad där de skriver om månadens spelningar och tyckte det verkade jävligt bra. Sen skulle Trapped in Kansas som jag bloggat om förut också spela och det hade inte varit helt fel att se dom igen. Lyssnar just nu på Hold your horse is myspace och tror att det hade varit helt övergrymt live i den trånga källaren på 13th note! Ett riktigt bra liveband, om det stämmer lär jag inte få veta. Åh vad jag hade velat vara där och svettas med massa andra musikälskande människor istället för att ligga i sängen.
Hittade dock denna fina video med sångaren Finn från Trapped in Kansas som spelar en låt akustiskt på Glasgows största gata. Tycker verkligen han har talang och det är så fint att man känner igen platsen där det är inspelat.
Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge
Det slår mig än en gång att det aldrig kommer finnas någon som sätter ord på allt det där någonsin bättre än Håkan Hellström.
Idag släpptes låtarna Saknade te havs och River en vacker dröm.
I precis rätt tid så jag hinner köpa låtarna från itunes och få dom på min iphone lagom till min resa till New York i morgon bitti.
På andra sidan Atlanten kommer dom att gå på repeat, det är något som är säkert.
Idag släpptes låtarna Saknade te havs och River en vacker dröm.
I precis rätt tid så jag hinner köpa låtarna från itunes och få dom på min iphone lagom till min resa till New York i morgon bitti.
På andra sidan Atlanten kommer dom att gå på repeat, det är något som är säkert.
Saknade te havs
River en vacker dröm
It's up to you New York, New York!
Herregud vad det finns låtar om New York.
Finns nästan inte ett band som inte har en låt eller åtminstone en textrad om den staden.
Så jag är förvirrad och vet inte vad jag ska lyssna på för att peppa de här sista dagarna innan avresa.
Från och med söndag kommer mondaytuesday i vilket fall som helst inte täcka upp Stockholm-Glasgow utan New York-Glasgow i omkring sådär tre veckor!
Från staden på andra sidan Atlanten kan ni räkna med rapporteringar från spelningar med Mystery Jets på Mercury Lounge 14e september, från The Tallest Man on Earth på Webster Hall 27e september samt från The Gaslight Anthem på Radio City Music Hall 30 september.
Har jag missat en måste se spelning under 12-30 september så får ni hemskt gärna tipsa!
Mot vem är du snäll när du tappar bort dig själv?
Om ni har missat P3 sommarsession med Timo Räisänen och Markus Krunegård tycker jag absolut att ni ska lyssna in båda de programmen innan de försvinner ur 30 dagars arkivet. Båda programmen finns att lyssna på sverigesradio.se. Timo Räisänen gör 41 minuter in i programmet med honom en fin tolkning av Håkan Hellström som ni bara MÅSTE höra! Och Markus Krunegård spelar alla låtar ensam utan band. Och två helt nya låtar varav en "är-så-ny-att-den-inte-har-nåt-namn". Finfint är det.
We all got plans and we all got believes
På helgerna trängs jag i en källare bland hundratals svettiga kroppar som dansar och rör sig till musik. Jag jobbar som glasplockare och diskare på en nattklubb. Det skulle kunna vara något otroligt fint, om musiken hade varit en annan. För platsen är rätt, det är i Glasgow, men musiken som pumpar ur högtalarna är mestadels R'n'B. Har alltid haft mycket svårt för den typen av musik, men ändå alltid respekterat att folk kan ha annan musiksmak än jag. Det är inte förrens nu, efter att jag börjat jobba där, som jag insett att de sånger som spelas där inte har någon mening. Det är som om den som sjunger inte har något att säga, det finns ingen känsla i låten. Kan för allt i min värld inte förstå vad någon vill säga med en text som i princip går "forget about your boyfriend and meet me at the hotel", och resten av låtarna som spelas går i samma stil. Vad finns känslan i musiken, den som berör, de blottade hjärtanen och budskapet till lyssnarna? Det är då jag förstår varför jag lyssnar på den musiken jag gör. För att det finns en helt annan känsla i min musik än i deras. Det finns skäl i den, hjärta, och den får mig att känna så otroligt mycket.
Stoppar i öronproppar och jobbar på monotont de timmar jag ska. Försöker tänka bort musiken, sjunger mina favoritlåtar i huvudet för att distrahera mig och få tiden att gå fortare. Stället stänger och vi städar upp efter natten. Promenerar hem genom Glasgow, över Clyde och det börjar precis ljusna. Någonstans där så inser jag varje gång att det är värt det. Värt att trängas i en källare med dålig musik ett par dagar i veckan för att kunna stanna kvar i staden jag älskar. För att resten av veckorna kunna lyssna och upptäcka bra musik med så mycket känsla i.
När jag sen kommer hem morgonen och är dödstrött och ska sova så är musiken från kvällen kvar i mitt huvud på repeat. Den går bara inte att få ur huvudet, hur mycket jag än försöker. Då sätter jag på mig mina hörlurar och sätter på The Lottery med Johnossi. För att jag känner igen mig i den texten så mycket.
Kyss ingen i morgon du kan kyssa idag.
En av de allra allra bästa Håkan låtarna är Himmel blå himmel blå som är en b sida till singeln Mitt Gullbergskaj paradis.
Eftersom det är Håkan Hellström vi talar om kanske det inte behövs någon närmare motivering men bjuder på en kort.
Tar upp det sättet man borde leva på med ett sound som är ger mig svensk sommarkänsla.
Med höstvindar utanför fönstret är sommarkänsla precis vad jag behöver precis just nu.
Eftersom det är Håkan Hellström vi talar om kanske det inte behövs någon närmare motivering men bjuder på en kort.
Tar upp det sättet man borde leva på med ett sound som är ger mig svensk sommarkänsla.
Med höstvindar utanför fönstret är sommarkänsla precis vad jag behöver precis just nu.
Lovers are losers
Vi fortsätter vidare på hösttemat här på mondaytuesday.
En självklar höstlåt med tillhörande video är Lovers are Lonley med Timo Räisänen.
Lovers are lonley.
Love is for losers, på en dörr i Glasgow.
