Musikvideon till Birds med Serenades. Önskar att jag hade kunnat se när de spelade på Södra teatern i torsdags men jag jobbade tyvärr. Hoppas på att få se dom på någon festival i sommar istället.

I torsdags var vi på Glasvegas på Annexet och det var magiskt. Bandet kom in på scen till låten Pain pain never again och börjar sen spela The world is yours. I princip hela konserten stod man och ryste och i mellansnacken så dog jag lite. Allra allra bäst är när de i extranumrena spelar Lots sometimes, och innan de spelar den berättar James på den finaste skottskan som finns att han gillar den låten jättemycket men att man aldrig vet vad andra ska tycka om låtarna, men så hade Jonnas syster sagt att hon gillade den låten. Det får mig att sakna Glasgow så otoligt mycket. 

Konserten är så himla bra att jag aldrig vill att de ska sluta spela. Grymt var även Shine like stars, Whatever hurts you through the night och It's my own cheating heart that makes me cry. Det var en perfekt blandning mellan gamla och nya låtar för de spelade bland annat Lonesome swan, S.A.D light, Geraldine och så givetvis Daddy's gone från första skivan.

Det enda minuset med konserten var lokalen. Gillar inte alls Annexet, det är alldeles för stort och man får inte alls den där intima känslan. Man kommer inte tillräckligt nära bandet och publiken står för utspritt för att det ska bli den där magiska känslan i publiken. Den om att man tillsammans är med om något magiskt.

Vi åker till Island imorgon med våran kamrat Annie och stannar en vecka. Det givna soundtracket är Annies favorit Sin Fan Bous. Här nedanför kan ni lyssna på låten Clangour and flutes.

Just nu lyssnar jag nästan enbart på låten Fake empire med The National. Det är så jävla bra att man ryser varje gång man hör låten. Den låten finns med på skivan Boxer som dom släppte 2007 och det är tack vare min kamrat Annie som jag upptäckte den nu.

I morn släpps äntligen Twin Atlantics nya skiva Free.