Har inte skrivit här i bloggen på ett tag men det är för att det enda jag lyssnar på när jag lyssnar på musik just nu är the Gaslight Anthem. Har aldrig varit med om att det varit så tidigare, men jag känner liksom inte för att lyssna på något annat än just dem. Som Ida skrev så har alla de fyra konserterna varit fantastiska och bättre än något annat jag någonsin sett, och det känns på ett sätt hopplöst att man aldrig kommer att kunna se något lika bra som de. Samtidigt kan jag inte låta bli att bärja le varje gång jag tänker tillbaka på spelningarna och hur underbart det var. Helt plötsligt kan jag brista ut i skratt när jag åker buss eller tunnelbanan och kommer och tänka på konserterna. Alla fyra kvällar har bandet kommit ut på scen till en låt som tills för några minuter var okänd för oss, men Ida lyckades alldeles nyss lista ut att det var The Clash med Straight to hell. När jag hör introt ser jag hur Gaslight kommer ut på scenen och efter ungefär halva låten börjar spela och det gör lite ont varje gång jag hör denna låten och jag inte står framför scenen Gaslight går ut på.