Veckorna bestås mestadels för min del att gå upp alldeles för tidigt, åka två timmar till jobbet, vara på jobbet nio timmar och sen två timmar hem och sen äta och sova. Musiken som jag lyssnar på mest under dagarna och nätterna är (förutom Gaslight Anthem)Bruce Springsteen och skivorna Born in the U.S.A, The Rising och Darkness on the edge of Town. Speciellt låten Downbound train. För den passar liksom perfekt när man står där och drömmer om att lämna allt och bara fly någon annanstans. Jag kan inte riktigt beskriva det annat än att det är så jävla bra. Har som jag skrivit förut alltid gillat Bruce, men det känns som han växer mer och mer ju mer jag lyssnar och jag börjar älska hans musik mer varje dag som går.
Av en slump kom jag in på [ingenting]s hemsida och läste följande om varför konserten på Berns med shout out Louds var inställd och flyttad till Debaser Medis: "[ingenting] ställer in sin konsert på Berns. Anledningarna är flera, men framförallt tycker vi att både Berns och Syndikalisterna beter sig illa. Vi är fredsivrare, och både Berns (genom sitt envisa ansvarsförskjutande och en motvilja att erkänna att man bedrivit en människovidrig anställningspolitik) och Syndikalisterna (med maffialiknande utpressningsmetoder som kontraproduktivt sabbar för hela fackföreningsrörelsen och radikaliserar vänsterpolitiken) beter sig omoget och oprofessionellt. Vi vill helt enkelt inte vara en bricka i spelet, en del av ett barnsligt sandlådebråk. Fuck Berns! Fuck extremism! Länge leve kärleken!
Nytt speldatum är 24e November. Lokal: gamla medborgarhuset Debaser Medis."
Jag tycker att det är bra att de tar ställning och sen säger som det är. Och när jag läste detta blev jag grymt besviken på Shout out Louds som i ett nyhetsbrev tidigare då de berättade att konserten var flyttad bara skrev: "Dear Stockholmers and outside friends, Our Stockholm show at Berns November 20 has been cancelled because of various personal reasons. The new date and place is Nov 24 at Debaser Medis"
För varför säger inte dom bara också som det är. Om man tar ställning varför inte våga stå upp för det sen? Men sen tidigare hade man kunnat ana det om Shout out louds efter att ha sett detta klipp på PSL inför Valet 2010. Jag gillar inte alls att många svenska band undviker frågor om politik när de får några. Okej att man inte öppet går ut med vad man röstar på och tycker men att när man väl får frågan eller tar ställning tycker jag att man måste våga stå för det.
Tillsist: ett par av mina bilder på [ingenting] från i onsdags.
Två av mina bilder från Shout out louds på Debaser Medis. Väldigt korniga var alla bilder tyvärr, insåg inte förrens jag sett dessa bilder att jag kanske inte kan använda 1600 ISO med mitt nya objektiv.
Tycker det är så himlans fint att främst Adam och basisten Ted verkligen ger allt och spelar varje spelning med hjärtat utanpå kroppen känns det som. För man märker verkligen att de älskar det dom gör och det är precis så det ska vara.
Igår spelade Shout out louds på ett Debaser Medis där det bokstavligt talat kokade medan snön yrde utanför fönstret.
Dock gjorde det lite ont för syster och mig att besöka scenen där vi upplevt en av de bästa spelningarna någonsin medvetna om att det inte var Gaslight som skulle stå på scenen denna kväll.
Shout out louds var minst sagt en värdig ersättare om man ser det så och dom gjorde en fantastisk spelning (jag tror inte att Adam någonsin skulle kunna göra en spelning utan en massa känsla) med många låtar från deras senaste skiva Walls, där dom valde att avsluta spelningen med titelspåretsamt en mängd låtar från första skivan Howl Howl Gaff Gaff.
Bäst:Tonight I have to leave it(andra låten ut för kvällen som alltid är magisk live) samt den näst sista Please Please.
Musikhjälpen som under två år i rad förgyllt en vecka i december i radion sänds i år från Malmö med programledarna Jason Diakité, Martina Thun samt Nour El-Rafai.
Musikhjälpen samlar till största del in pengar på att vänliga själar skickar in låtönskningar till programmet och sänds mellan 13 och 19 december i p3. I år samlas pengar in mot människohandel.
Information om medverkande artister och om programmet finns på musikhjalpen.se.
Lite bilder från Tarantula Waltz på Lilla Hotellbaren förra onsdagen. Fint somsagt och det bjöds på enbart nya låtar därav en på svenska. Då fick vi veta att han kommer att släppa en EP snart med bara svenska låtar, så det är något att se framemot då den svenska var en av de bästa som han spelade under kvällen. Hade föredragit om han spelat några gamla, Glasgow and Clyde är ju absoluta favoriten och även Bacchus hade varit fint att få höra live, men får lyssna på dem på Spotify istället.
Håkan Hellström på Färs och Frosta arena igår var fint.
Och jag måste börja med att ta tillfället i akt och tacka det fina paret som erbjöd mig och syster skjuts till arenan.
Håkan startade med Dom där jag kommer från prick klockan åtta men eftersom det känns som om jag redan sett den bästa spelningen någonsin har peppen inte varit total inför spelningen.
Vilket bådade gått, är man inte superpeppad brukar spelningarna bli mycket bra.
Efter att Håkan hade spelat något som kändes som fem låtar hade det gått en timme och en kvart.
Vilket talar för att spelningen måste varit riktigt bra stundtals.
Men för mig infann sig magin aldrig riktigt, ingen gåshud och nästan tårar i ögonen någon gång.
Inte ens till absolut bästa Nu kan du få mig så lätt.
I slutet av spelningen berättar Håkan att utan musiken hade han idag inte varit någon.
Han hade inte åkt till Brasilien och träffat sin sambo och inte heller då fått två fantastiska barn.
Jag vet inte, det kanske förklarar något.
Håkan Hellström, Färs och Frosta Arena, Lund, 20/11-2010.
Imorgon tar vi tåget tidigt till Lund för att senare på kvällen se Håkan Hellström spela där. Det kommer nog bli fint som bara den! Återkommer när vi kommer hem, med bilder från Tarantula Waltz på Lilla Hotellbaren i onsdags som var himla fint förutom att vi saknade Glasgow&Clyde för han bara spelade nya låtar. Och såklart en rapport om Håkan spelningen.
På onsdag spelar The Tarantula Waltz, som vi skrivit en del om tidigare, på Lilla Hotellbaren i Stockholm vilket gör att vi äntligen får möjlighet att se dom live och förhoppningsvis höra den magiska låten Glasgow and Clyde.
Klockan 21 börjar dom spela och det är helt gratis.
Alltså finns det inga ursäkter för att inte komma.
Det andra förbandet till Gaslight Anthem var bandet Sharks som kommer från Leamington Spa som ligger i närheten av Birmingham. De inledde varje konsert med att säga "We're Sharks from England, thanks from having us!" och sen drog de igång och spelade med en jävla energi. Fint och det var ganska bra faktiskt tycker jag. Värda att lyssna på och de finns som tur är på Spotify. Har ni chansen att se dom live rekomenderar jag det varmt. Trots att jag(vi) inte var inlyssnade på dem alla innan vi såg de första gången fastnade jag lite för dem ändå, och det verkade som de bytte spellista varje kväll vilket också är ett stort plus. Sista Gaslight spelningen tänkte jag köpa deras skiva men den var tyvärr slut, får se om jag lyckas få tag på den på internet. Tills dess lyssnar jag på dem här på Spotify och laddar ner låten Trains gratis här.
Never underestimate the beauty and the strength of the words you use
Chuck Ragan är ett av de två förband The Gaslight Anthem har med sig på sin Europa turné som fortfarande pågår fast den lämnat Skandinavien.
En karl med en akustisk gitarr, munspel och som sjunger med hela sitt hjärta.
Varje mening han sjunger skulle kunna vara den sista.
Chuck kommer från Usa och släppte sin senaste skiva Gold Country 2009. Tidigare var Chuck medlem i Hot Water Music.
På skiva låter hans hjärta inte lika brinnande men är för all del helt klart värt att lyssna in och det kan ni göra här och mer om honom kan ni läsa här.
If you don't feel the way I do it don't matter, cause I'll never know how you feel
Gårdagskvällen spenderades på Kafé 44 där Johnossi spelade efter att ha annonserat om spelningen bara ett par timmar tidigare. Efter tre respektive två timmars köande(eftersom det är som vanligt på 44 att det är kö och inga biljetter som gäller) av oss fick vi äntligen komma in i värmen och strax innan åtta gick Johnossi upp på scen. Vad som var fint var att båda John och Oskar hyllade stället och sa att de ville verkligen spela där för de minns hur de hängde där när de gick på högstadiet och det gick inte att ta miste på att de verkligen älskade att vara tillbaka där. Håller med dem om det fullt ut, det är verkligen den bästa konsertlokalen och det är aldrig någon dum åldersgräns där. Sist de spelade där för ca 5 år sedan kom Ida och jag inte in, vi var de sista som inte kom in pga att det var fullt, så då fick vi stå utanför i kylan och lyssna på hela konserten, men det var fint på sitt sätt.
Johnossi gjorde en spontan spelning för de gjorde spellistan allteftersom och publiken fick önska vad de skulle spela. De ville dock inte spela det de spelade dagen innan på cirkus så det bjöds, till våran lycka, på riktigt gamla låtar och B sidor. Bäst var Chris is dead och så den fantastiska låten Summerbreeze som handlar om att inte ha kärlek och om att lärarna i skolan är idioter som John uttryckte det. Mycket fin spelning men som jag skrivit tidigare så kommer inget riktigt upp i Gaslight nivå tyvärr.
Fick ett par helt okej bilder, dock är de tyvärr lite mörka.
I går var vi på en förhandsvising av konserten Mando Diao MTV unplugged som filmades i Berlin tidigare i höst. Tydligen har Mando släppt en singel Down in the past unplugged som ni kan kolla på nedan och på torsdag kommer hela den konserten att sändas live på MTV.
Ida och jag tyckte det blev lite för mycket show av det hela i de ca 6 låtar vi fick se igår. Om vi går på en konsert (eller köper en live DVD) går vi ju dit för musiken och inte för att se en massa effekter, extra körer och dansare utan vi föredrar bara bandet och musiken. Ljuset i filmen var för dåligt så man såg inte riktigt alla ansiktsuttryck vilket man hade velat se, men det kanske berodde på att det bara var fel inställningar på skärmen den visades på. Är du ett riktigt Mando Diao fan är nog den här videon(som även släpps på DVD den 3 december) kul att se och ha, och kanske även köpa skivan som kommer släppas den 12 november. Men ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt om det här var något för oss, det känns som att de kommer längre och längre ifrån de Mando de var från början och det var det Mando som vi föll för.
Tell your papa you'll be home when the good feeling dies
Har inte skrivit här i bloggen på ett tag men det är för att det enda jag lyssnar på när jag lyssnar på musik just nu är the Gaslight Anthem. Har aldrig varit med om att det varit så tidigare, men jag känner liksom inte för att lyssna på något annat än just dem. Som Ida skrev så har alla de fyra konserterna varit fantastiska och bättre än något annat jag någonsin sett, och det känns på ett sätt hopplöst att man aldrig kommer att kunna se något lika bra som de. Samtidigt kan jag inte låta bli att bärja le varje gång jag tänker tillbaka på spelningarna och hur underbart det var. Helt plötsligt kan jag brista ut i skratt när jag åker buss eller tunnelbanan och kommer och tänka på konserterna. Alla fyra kvällar har bandet kommit ut på scen till en låt som tills för några minuter var okänd för oss, men Ida lyckades alldeles nyss lista ut att det var The Clash med Straight to hell. När jag hör introt ser jag hur Gaslight kommer ut på scenen och efter ungefär halva låten börjar spela och det gör lite ont varje gång jag hör denna låten och jag inte står framför scenen Gaslight går ut på.
Gaslight Anthem på Lille Vega var magiskt vilket ni kanske inte tycker är så märkvärdigt vid det här laget.
Lille Vega var den perfekta scenen för Gaslight, en lokal som tar en publik på omkring 500 och har en lagom liten scen där publikkontakten blir perfekt.
Gaslights energi på scen, att Brian säger att band som klagar på att vara på turné förtjänar att få skor kastade i huvudet samt framförallt att de mer än gärna lägger till nåra extra önskemål mellan den redan för kvällen unikt komponerade setlisten gör att vi kommer ha lite svårt att gå på fler spelningar.
Jag har aldrig förstått band som kväll efter kväll spelar efter samma setlist och det är bland annat därför jag tror att inget någonsin kommer att kunna slå dessa fyra skandinavien spelningar.
Om nåra timmar bär det av på en ny roadtrip till Lille Vega i Köpenhamn för Gaslight Anthem i morn kväll. Ni vet redan att vi är oerhört peppade inför det här och att vi tycker att det är himla fint att Gaslight erbjuder sig att skriva upp oss på gästlistan till den utsålda spelningen så jag kanske ska sluta här.
Det blir mycket om Gaslight Anthem här på bloggen, vi är mycket väl medvetna om det, men eftersom det är det enda vi lyssnar på just nu så blir det lätt så. Igår var jag på Berns och såg Viktoriuos som spelade 5 låtar. Det var någon slags presskonsert eller så men min snälla kompis Nathalie hade fixat så jag också fick följa med dom dit. Det var helt okej, men verkligen långt i från hur man är van att det låter i Sugarplum Fairy. Man skulle verkligen kunna säga att det är dansmusik, och det är inte riktigt min stil. De andra låtarna lät ungefär som första singeln When we were 10. Det var iallafall kul att se det och få höra lite hur Viktorious kommer låta, och det var ganska så mycket folk där.
Det magiska med The Gaslight Anthem har vi lite svårt att beskriva vilket de senaste inläggen kanske bevisat. Det jag kan säga är att det inte funnits en sekund i varken Malmö, Göteborg eller Stockholm under spelningen då man önskat att den ska ta slut. Till skillnad från Johnossi som jag skrev om för nån vecka sen har Gaslight ny setlista varenda kväll vilket är helt fantastiskt, 100 spelningar på raken skulle aldrig bli långtråkigt. Debaser spelningen avslutas med, till skillnad från i Malmö och Göteborg The WhosBaba O´Riley. Gaslight har släppt tre skivor, ändå kan dom köra varenda låt live en minut senare utan i princip ett enda fel vilket inte många band klarar av. Att dom dessutom ser ut att älska varenda sekund de står på scenen, att dom verkligen uppskattar att vi kommer trots att de är långt ifrån lika stora här som i Usa, att Brian pratar på om allt mellan himmel och jord och måste säga åt sina bandkamrater att börja spela för att det inte ska spåra ur gör att det just nu känns som om inget annat band kommer bjuda på något lika magiskt. Om tidigare Gaslight spelningar kan ni läsa här, här och här. Debaser Medis, Stockholm 31/10-2010.
Det finns inte ord för hur bra Gaslight Anthem var igår på Debaser Medis! När vi åkte hem efter spelningen kunde vi inte göra annat än och sitta och gapskratta för vi var så jävla lyckliga. Sångaren Brian lutar sig ut i publiken till mig och Ida under spelningen och frågar "What's your favourite song?" varpå Ida drabbas av någon slags panik och kan inte komma på något och säger Hanna och jag säger Meet me by the rivers edge. De lägger då till den i spellistan efter Angry johnny and the radio och Miles davis and the cool och vi kan inte riktigt förstå att det är sant! De hade ju inte alls behövt göra det men det var så sjukt sjukt fint! Efter spelningen måste vi bara tacka för allt och säger att "it's so depressing" att alla spelningar är över, och att vi ville åka till köpenhamn men att det är utsålt. Brian erbjuder sig då att skriva upp oss på gästlistan för "you've already bought a couple of tickets" så på torsdag är det Köpenhamn som gäller! Och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är sant.
