Det magiska med The Gaslight Anthem har vi lite svårt att beskriva vilket de senaste inläggen kanske bevisat.
Det jag kan säga är att det inte funnits en sekund i varken Malmö, Göteborg eller Stockholm under spelningen då man önskat att den ska ta slut.
Till skillnad från Johnossi som jag skrev om för nån vecka sen har Gaslight ny setlista varenda kväll vilket är helt fantastiskt, 100 spelningar på raken skulle aldrig bli långtråkigt. Debaser spelningen avslutas med, till skillnad från i Malmö och Göteborg The Whos Baba O´Riley.
Gaslight har släppt tre skivor, ändå kan dom köra varenda låt live en minut senare utan i princip ett enda fel vilket inte många band klarar av.
Att dom dessutom ser ut att älska varenda sekund de står på scenen, att dom verkligen uppskattar att vi kommer trots att de är långt ifrån lika stora här som i Usa, att Brian pratar på om allt mellan himmel och jord och måste säga åt sina bandkamrater att börja spela för att det inte ska spåra ur gör att det just nu känns som om inget annat band kommer bjuda på något lika magiskt.
Om tidigare Gaslight spelningar kan ni läsa här, här och här.

Debaser Medis, Stockholm 31/10-2010.

Håkans allra senaste skiva finns nu på spotify, nu bänkar vi oss framför tvn och det första avsnittet av psl på festival.

Just nu lyssnar jag massor på något som kanske är den bästa Dylan låten.
Eftersom jag inte lyssnat massvis på Dylan genom åren stötte jag på den första gången när vi spelade den på gitarrkursen i våras, låten kan ni även hitta på spotify.
Don't think twice it's alright.

Johnossi startade sin Sverige turné i torsdags i Uppsala på Katalin och spelade dagen därpå i Norrköping på Flygeln.
Två fantastiska vänner gjorde det möjligt för mig att gå på dom båda.
Båda spelningarna höll hög kvalité, speciellt då John Engelbert var enormt peppad på scen och gav allt som om varje låt vore den sista. 
En utsåld Uppsala spelning och en Norrköpingsspelning med över tusen personer i publiken är det tydligaste beviset på att Johnossi inte längre är okänt för den stora massan.
Som jag redan skrivit om tidigare tycker jag att spelningar på större lokaler aldrig blir, trots ett enormt peppad band, lika bra och magiska som på intima lokaler. Flygeln är större lokal. Katalin är mer intim.
Setlisten var exakt samma på de båda spelningarna, vilket jag kan känna är lite tråkigt, med alla klassiska Johnossi låtar men med en av mina absoluta Johnossi favoriter Social Flu, b sidan till Party with my pain som handlar om den sociala fobin.
När John en bit in i Norrköpingsspelningen förklarar att "vi älskar er verkligen, och inte sådär som andra band säger, utan vi älskar er verkligen" känner jag att Johnossi är ett sånt band som alltid kommer att älska att stå på scen inför en peppad publik, oavsett hur stora dom än blir.

Johnossi på Flygeln i Norrköping 15/10-2010.

Vi ber om ursäkt för det dåliga bloggandet.
Vi har spenderat helgen och nåra dagar till med fotboll och den här låten i Amsterdam.
Men nu blir det ändring på det, igår begav vi oss direkt från Arlanda till radiohuset och p3 live session med Carl Norén och Britta Persson.
Med Carl Norén som denna gång hade ett band bakom sig vilket gjorde det otroligt grymma låten Going out tonight magisk. Carls skiva släpps i början av 2011.
Programmet kan ni lyssna på här.
Carl Norén spelar första halvtimmen och Britta det följande två halvtimmarna.
Massor mera har hänt, igår släpptes äntligen Två steg från paradise, i fredags var vi på Hästpojken och idag och i morgon är det Johnossi som gäller två kvällar i rad för mig.
Uppdateringar kommer inom kort.

Carl Norén i p3 live session igår.

bild och film från Mystery Jets spelning på Merury Lounge den 14e september och från Tallest man on earths spelning på Webster Hall för knappa två veckor sedan(bilderna och filmerna är dock inte av den allra bästa kvalitén).

Radio City Music Hall är en av New Yorks mest välkända scener och jag tyckte innan att det är lite märkligt att The Gaslight Anthem skulle spela just där.
Det visar sig att jag kommer att ha rätt, arenan tar omkring 6000 men har ingen sektion för ståplatser.
Jag har i vilket fall som helst lyckats köpa biljett nere på parkett och inte balkong.
Bästa möjliga med andra ord.
Innan har jag peppat massor, tyckt att Gaslight skulle bli den perfekta avslutningen på min tjugo dar som jag till största del tillbringar ensam i New York.
När Gaslight kliver på scen efter två förband ställer sig tack och lov publiken upp vid sina ståplatser, så bra som det kan bli under dessa förutsättningar med andra ord.
Gaslight kör alla mina favoriter The diamond Church Street Choir, American Slang, Boxer, Here's looking at you kid och Miles Davis and the cool och det går inte att ta miste på hur glada dom är att få spela på Radio City Music Hall och att vi gjort ett aktivt val och köpt biljetter och kommit på spelningen.
Utan oss skulle dom inte finnas säger Brian.
Såhär långt var spelningen perfekt, men det här med spelningar på stora scener med publik som inte kommer sådär nära blir aldrig lika fantastiska som trånga, svettiga spelningar vilket därför inte gör den helt grym.
Jag står alldeles för långa stunder och är någon annanstans och den här totala lyckan som infinner sig när favoriterna spelas innfinner sig inte riktigt, bara nästan, en gång.
När Brian börjar introt till The diamond Church Street Choir.
Den 31a oktober spelar dom på Debaser Medis.

Peppar inför min final här i New York i morn kväll med att kolla på en av de bästa Gaslight låtarna från Glasgow spelningen. Imorn 8 pm min tid, 2 am er tid börjar det hela på Radio City Music Hall, då kommer jag vara peppad till tusen!

När jag anländer till Webster Hall möts jag av en enormt lång kö. Pinsamt, tänker jag, att vi i Sverige inte uppskattar honom som dom gör här. När förbandet gått av scenen och dett gått omkring tjugo minuter spelas plötsligt Kär i en ängel på högsta volym. Är bara jag som står och sjunger med. Sedan släcks ljuset, introt Försent för Edelweiss startar och jag tror för en stund att det är Håkan och inte Tallest man jag ska se. Men sedan kliver han på scen, iklädd en vit tröja med texten Leksand Dalarna i stora blå bokstäver och ber teknikern stänga av Försent för Edelweiss. Bakom sig har han en stjärnhimmel. Allt känns väldigt mäktigt, här är jag alldeles ensam i New York och ser en man som härstammar från samma landskap som jag. Webster Hall kan närmast liknas vid Tyrol i Stockholm, dock är New Yorks version mäktigare och större. Enligt Tallest själv har han aldrig spelat på en större inne scen. Att han är nervös märks inte fören han ber om ursäkt för att han spelade den senaste låten lite för fort. Han startar med något jag tror är en ny låt, Pistol dreams, Love is all och The wild hunt rivs av tidigt. Efter Love is all är det dags för King of spain som Kristian säger handlar om samma sak som den tidigare bara att den låter gladare. Många låtar hinner han med men han utelämnar It will follow the rain som är en favorit. Spelningen håller på i mer än en timme och när Kristian utelämnar ord och meningar fyller stora delar av publikhavet. I mitten av spelningen frågar en i publiken vad det egentligen står på hans tröja, bra fråga säger Kristian, jag gillar att du frågar det och inte frågar om jag vill gifta mig med dig. Han berättar att det är hans hemstad som han besökt alldeles för lite på sistone och även fast han älskar New York saknar han Leksand. Han berättar att han spelat in en ny EP som finns till försäljning vid merchbordet och att utsikten från hans kök pryder framsidan, så vill vi se hur det ser ut där han bor ska vi kolla in det. Innan han går av scenen för första gången avslutar han med en duett med Jaw Lesson. Jag går bakåt i lokalen hör en karl skrika bra Kristian, åh fint en svensk tänker jag. Visar sig att han är från Göteborg, gör någon form av praktik inom musik i brooklyn och att han inte kände till Tallest förut. Det var hans amerikanska kollega som fått hit honom. Självklart börjar vi prata om Håkan och hur fint det var när Håkan låtarna satte i gång och även han tycker det är märkligt att Sverige inte uppskattar honom i samma utsträckning som Usa gör. Har bara $9 på mig och när han frågar om jag vill med på nån klubb som spelar dubstep tackar jag nej. Dubstep är inte min grej och pengarna vill jag lägga på Tallest EP. Trots att Kristian var grym på scen, för det var han verkligen, var Mystey Jets på Mercury Lounge magiskare. För att scenen var perfekt, för att Serotonin är the cd of the year so far, för att det var första spelningen i den här stan och för att det bara finns en Blaine Harrison.

Syster har redan sett Mystery Jets ikväll, på andra sidan Atlanten har kvällen precis börjat och inom en snar framtid kliver The tallest man on earth på Webster Halls scen. På andra sidan havet är ölen dyrare än på Debaser.

På Starbucks på Broadway där jag sitter och surfar gratis ser jag att även Molotov Jive valt att tillägna den här staden en låt. Låten heter kort och gott Manhattan. Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen, New York har någonting för alla. Kan inte infoga youtube klipp eller länkar från min iphone så ni får istället skriva in molotovjive.blogspot.com i era webbläsare för att höra ytterligare en låt om staden som har allt som jag inte alls känner för att lämna om en dryg vecka.

Mystery Jets skulle spelat två dagar i rad på Mercury Lounge i New York men på grund av "immigration issues" blev den första spelningen inställd. Istället fick jag vänta till den 15e september för att se bandet jag inte sett sedan november 2008 och vars senaste skiva, Serotonin, jag älskar.

Irrade runt i affärer i Soho i New York där allt var alldeles för exklusivt för mig med min vän och hör i en av dessa Tallest mans Love is all. Inte riktigt väntat och kanske ännu mindre den optimala miljön men känns som om den 27e på Webster Hall kan i vilket fall som helst inte kan bli annat än magi.

Det slår mig än en gång att det aldrig kommer finnas någon som sätter ord på allt det där någonsin bättre än Håkan Hellström.
Idag släpptes låtarna Saknade te havs och River en vacker dröm.
I precis rätt tid så jag hinner köpa låtarna från itunes och få dom på min iphone lagom till min resa till New York i morgon bitti.
På andra sidan Atlanten kommer dom att gå på repeat, det är något som är säkert.

En av de allra allra bästa Håkan låtarna är Himmel blå himmel blå som är en b sida till singeln Mitt Gullbergskaj paradis. 
Eftersom det är Håkan Hellström vi talar om kanske det inte behövs någon närmare motivering men bjuder på en kort.
Tar upp det sättet man borde leva på med ett sound som är ger mig svensk sommarkänsla.
Med höstvindar utanför fönstret är sommarkänsla precis vad jag behöver precis just nu.

Vi fortsätter vidare på hösttemat här på mondaytuesday.
En självklar höstlåt med tillhörande video är Lovers are Lonley med Timo Räisänen.

Lovers are lonley.

Love is for losers, på en dörr i Glasgow.

Jag hittade Howlin' Pelles sommarprat från 2007 i en gammal mp3 spelare häromdagen.
Helt fantastiskt så att man viker sig av skratt medan man lyssnar samtidigt som Pelle berättar om och kritiserar hur musikbranschen fungerar.
Här finns en mp3 version utan musik, en lista på musiken i programmet finns här.

bild från sverigesradio.se